Det här är en sammanfattning hur jag tog mig från att hitta idrotten och bedriva en elitsatsning där, till att välja att avsluta min satsning och följa mina nya drömmar.

I april 2017 ställde jag mig på startlinjen vid min första mountainbike tävling. Detta visade sig vara något jag skulle fastna för, och jag minns så väl denna kyliga dag i Varberg.

Från denna dag blev cyklingen successivt mer seriös. Träningstimmarna ökade och fler tävlingar kördes. I augusti 2020 körde jag min första internationella tävling. Jag skulle precis fylla 16 år och ställde mig på startlinjen med hundratals likasinnade 15-16 åringar från hela Europa i en bergsby i Italien vid namn Pila.

Direkt efter att tävlingarna var slut åkte vi i full fart mot Huskvarna utanför Jönköping där jag skulle börja på ett cykelgymnasium. Jag hade hunnit fylla 16 år på väg hem från Italien och flyttade nu hemifrån för att följa mina drömmar.

Första året på gymnasiet gick allt riktigt bra, precis som tidigare ökade både träningsmängden och antal tävlingar successivt. Men det var någon gång i årskurs två som saker och ting började vända. Jag fick ihärdiga problem med knäskador och sjukdomar vilket gjorde att jag inte kunde träna som tidigare. Med tiden började detta ta på psyket och intresset för att bedriva min elitsatsning dalade. När jag började tredje och sista årskursen tyckte jag inte längre att det var roligt att ställa mig på startlinjen, men jag gjorde det ändå. För jag vågade inte erkänna för mig själv hur jag egentligen kände, och jag vågade definitivt inte erkänna för omvärlden hur det egentligen låg till.

Det var inte förens i oktober 2021 som jag vågade erkänna detta för mig själv. Det var ett tufft beslut och tankarna låg mycket kring vad andra skulle tänka, men tillslut bestämde jag mig för att lägga min elitsatsning åt sidan.

Med ett halvår kvar på idrottsgymnasiet trodde jag många skulle reagera på detta. Och precis så var fallet. Många reagerade, men inte så som jag trodde. I 99% av fallen fick jag stöttning i mitt beslut och jag kan inte vara mer tacksam för hur fint min coach Anders hanterade situationen när jag tog upp det med honom.

Sista terminen gick och fokus låg mer på studierna och festande än träning och återhämtning. Jag märkte hur mycket tid som frigjordes och med tiden kom den efterlängtade studenten. 17:e juni sprang vi ut, en dag fylld med glädje, något jag hade känt mycket mer av sedan jag tog mitt beslut i oktober 2021.

Efter studenten bodde jag kvar i Jönköping några veckor innan jag flyttade hem till mina föräldrar över sommaren. Det var svårt att bo hemma under en längre period efter att ha bott själv i tre års tid. Jag väntade febrilt på att antagningsbeskedet från Högskolan skulle komma för att få reda på vart jag skulle flytta här näst.

12:e juli klockan 09 kom det efterlängtade beskedet. Jag var på mitt sommarjobb och tvättade en av DHL:s fasader i Borås när jag loggade in på antagning.se och kunde se att jag var antagen till min nya drömutbildning. Fastighetsmäklarprogrammet i Gävle. Tio minuter och två telefonsamtal senare hade jag även fixat boende för de kommande två åren.

Nästkommande vecka åkte jag upp för att flytta in det viktigaste och bekanta mig med den vackra staden. Efter fyra dagar åkte jag tillbaka mot Kinna, med ett stopp i Stockholm för att titta på när mina kusiner körde SM i mountainbike.

Även om jag inte längre bedriver min egen elitsatsning så tycker jag fortfarande att det är förbaskat roligt att vara publik men helst speaker på tävlingarna. Våra svenska mountainbike tävlingar bjuder på en helt fantastisk stämning. En folkfest som bör upplevas av alla!

Hoppas du tyckte detta var ett intressant inlägg. Nu återstår en vecka med jobb på målerifirman innan jag flyttar upp till Gävle på heltid. Lämna gärna en kommentar om du har någon fundering kring det du läst.

Ha det bäst! /Hugo